Det är är liten tjej som vi ivrigt och förväntansfullt väntar på. Storebror klappar och kramar magen, sambon grunnar namn och planerar barnrummet. Och jag njuter av det faktum att vi är en familj som tillsammans väntar på detta lilla mirakel. Tanken på att min sambo inte skulle få vara med, inte räknas och ännu värre skickas till ett land där han med all säkerhet går sin död tillmötes gör att jag får svårt att andas.
Jag får panik och får torka tårarna gång på gång...men det är inte så - detta är lilla Selmas verklighet!
 |
| Foto: Lena Larsson |
Hej Sara,
Till att börja med, jag förstår att ditt jobb är att sköta informationen för Migrationsverket – inte fatta besluten själv, men eftersom du är den enda människa som publikt yttrat sej i denna fråga vänder jag mej till dej.
Du vet säkert inte vem jag är, men våra vägar har korsats en gång den här vintern. Jag har bloggat om familjen Larsson Khanzadpor på vinst och förlust. Ända sen dagen jag först träffade dem. Arga, vädjande blogginlägg. Vi har slitit som djur med att sprida och få underskrifter till en PROTESTLISTA. En lista som Emma skickat till migrationsverket – varje dag. Gissar att du inte sett den? Har du sett alla namn på listan? Eller mina blogginlägg för den delen?
Jag däremot, läste din kommentar till Emma, Adel & Selmas fall i AFTONBLADET.
Den där kommentaren där du sa att Adel hade kommit hit olagligt och det
är besvärande för hans fall. Gör inte alla flyktingar det? Kommer in
olagligt alltså. Är det inte den olagliga flykten som gör det till just
en flykt? Hade allt varit aviserat, stämplat och klart i passet kanske
man egentligen inte behöver komma någon annanstans? Vad vet jag, men
tycker bara det låter logiskt. Flykt/smyga/ljuga/springa. Allt hänger
ihop på något vis. Som att flykten är en konsekvens av ett riktigt
otäckt skarpt läge. En reaktion mot ett hot. En fara för sitt liv. Flykt
är något både du och jag har noll erfarenhet av. Vi vann i livets
lotteri. Vi föddes i ett land där man t.ex. har rätt att skriva de här
raderna.Till att börja med, jag förstår att ditt jobb är att sköta informationen för Migrationsverket – inte fatta besluten själv, men eftersom du är den enda människa som publikt yttrat sej i denna fråga vänder jag mej till dej.
Du vet säkert inte vem jag är, men våra vägar har korsats en gång den här vintern. Jag har bloggat om familjen Larsson Khanzadpor på vinst och förlust. Ända sen dagen jag först träffade dem. Arga, vädjande blogginlägg. Vi har slitit som djur med att sprida och få underskrifter till en PROTESTLISTA. En lista som Emma skickat till migrationsverket – varje dag. Gissar att du inte sett den? Har du sett alla namn på listan? Eller mina blogginlägg för den delen?
Det var inte bara den kommentaren som lämnade mej frågande och uppgiven. Det var det där du sa om att migrationsverket inte tycker pappor är så viktiga:
–
“Det finns undantag när man har småbarn, eller om barnet påverkas
negativt av att inte vara med sina föräldrar. Men nu finns det faktiskt
en mamma i Sverige, och då blir det svårt att överklaga på den punkten.”
Har du barn Sara? Om du har det, anser du att deras far är så oviktig
att det inte spelar någon roll om han lever eller dör? Anser du att de
kommer få det minst lika bra om han försvinner? Att det inte kommer
skada dem? Har dina barns far ingen funktion alls i er familj? Älskar du
honom? Kan du föreställa dej att han blir fängslad, slagen kanske dödad
utan att du får en klump i magen? En skenande puls? Kan du ens
föreställa dej?Jag vet. Det här är väldigt personliga frågor, men jag MÅSTE ställa dem. För du är en människa precis som Adel. Inte en siffra i statistiken. Om du stod inför samma situation som Emma, Selma & Adel skulle inte du vilja visa för domaren att er familj visst är värd något. Att ditt barn faktiskt skulle fara illa utan sin far. Att deras liv kan slås i spillror. Skulle inte du vilja visa din familj för den för dej ansiktslöse domaren? Se honom/henne i ögonen? Tala med honom? Skulle inte du vilja att han eller hon skulle ställa de där riktigt personliga frågorna?
Emma, Adel & lilla Selmas öde avgörs om ett par veckor. Deras överklagan tas upp i en domstol – där de inte får närvara. De tillåts inte föra sin egen talan för deras lilla familj. Eller för Selma som bara är ett ynka år gammal. Är ett enda år verkligen all tid ni kommer låta henne få med sin far. Om inte Emma och Adel får föra hennes talan, vem ska beskydda henne då? Svenska staten har uppenbarligen inget intresse av att hjälpa henne. Nu berövas familjen Larsson Khanzadpor rätten att ens tala. Är det demokratiskt tycker du?
Är det för att det blir lättare om man slipper se människan bakom sifferstatistiken som de gör att de inte få komma? Det blir kanske lättare att fatta ett beslut om att slå en familj mitt itu om man slipper se dem i ögonen när man gör det?
“Nej han verkar skum, han kanske bluffar. Kan han bevisa att han blir hängd? Har vi ringt Iran & frågat? Nej, skit samma. En pinne till i statistiken. Ut med honom. NÄSTA!”
Är det därför de inte får komma? Är det därför de inte ens beviljas rätten att förklara hur ont det gör. Hur rädda de de är.
Om du visste att du har en dryg vecka kvar till domen. Och du har nekats chansen att få komma och prata med domaren för att rädda livet på ditt livs kärlek. Hur skulle du må? Skulle du sova om natten? Skulle du desperat vilja få chansen att i alla fall träffa den där domaren? För att visa att du har ett ansikte. Att du finns på riktigt.
Hur känns det? Känns det?
Lena Larsson, Stockholm 2013 01 19
 |
| Foto: Lena Larsson |
